Magiska dörren

Magiska dörren

kap 1 

Sisten ut är en loser! skrek Daniel och alla sprang ut medan jag gick ut för tröskeln med lugna steg. Alex har du tagit med dig din historia bok nu? sa mrs wilson. Ja mumlade jag fast jag inte ens visste om jag hade den eller om jag fortfarande inte lånat den på biblioteket. Helt ärligt så brydde jag mig inte.  Jag vandrade genom skolans oändliga korridorer som var täckta av gamla bilder som ingen någonsin engagerat sig i att måla. Jag hörde en lärare skrika i ett klassrum och skyndade mig förbi klassrummet för att inte störa.   Mamma tror att jag är rädd för Daniel men det är jag inte. Eller kanske lite. Jag kanske är lite rädd för honom tänkte jag. Jag drog upp de stora dörrarna och började gå ut på skolgården. Skolgården var väldigt liten till jämförelse med skolan så efter ett tag började jag sakta men säkert lämna Wickwoods skolgård. Wickwood? vem döper en skola till Wickwood tänkte jag än en gång och skrattade för mig själv. Jag gick förbi de söndriga gungorna och sandlådan som var full av kattbajs. Himlen var grå och skolgården var öde. Inte en människa syntes till. Jag fortsatte till baksidan av skolan, där fanns det en trappa och ovanför trappan finns det en liten järndörr. Det har gått många rykten om dörren men inget av ryktena fångade mitt intresse. Ändå brukade jag gå upp för trappan då och då för att kolla om det fanns något nytt. Vad som helst skulle kunna finnas bakom dörren! Det kanske var lite onödigt att sitta här och fantisera om saker som inte händer. För jag tror inte på sånt. Och magi och sånt. Det är bara tramserier som pappa brukade säga förr när jag var liten.

När jag gått upp för trappan och  såg att det var tomt som vanligt så gick jag ner igen för att gå hem. När jag kom ner så såg jag något som gjorde mig obekväm. Det var NO läraren Annette Johnson. Hon höll alltid på att hacka på mina redovisningar och arbeten på lektionen och det fick mig att känna mig mindre självsäker än vad jag borde. Jag försökte gå lite snabbare för att undvika henne men det var för sent. Hon var för nära.

-Hej Alex, sa hon

-Hej mrs Johnson svarade jag med en sprucken röst.

-Jag hoppas att du har gjort klart NO projektet snäste hon.

Jag hade glömt göra klart NO uppgiften. 

Givetvis mrs svarade jag. Hon gick vidare med små steg. Med hennes små fula skor. Och själv stod jag kvar på den stora skolgården med min Svarta kappa, mina svarta söndriga byxor och mitt svarta hår. Alldeles ensam som vanligt. För det var inte så många som blev charmade av ett blekt pojkansikte där bara ena ögat syntes pågrund av den svarta sneluggen. Det var inte så många som blev charmade av en pojke som va smal och kort och hade små kläder som satt tight på den alldeles för smala kroppen där revbenen syntes. För det var inte alls många som var charmade av Alex. För han var en sån som bara fanns. Så tänkte alla. förutom Zachary kanske. Han var nog min enda vän. Om han ens räknas.

Zachary som var omtyckt av alla. Zachary som  hade kunnat bli vän med vem som helst, och han var tvungen att välja mig. 

kap 2 Brevet från de okända

Han hade vingar. Och hans hår var rött. Pojken jag ritade. Rött är fint tänkte jag. Hans tröja fick också bli röd. Tänk om man kunde sitta hemma och rita hela dagen. Det skulle vara något.  

men så var det inte så jag var tvungen att gå till skolan. Nu direkt kom jag på. Med den tunga väskan på min rygg vandrade jag iväg mot Wickwood. När jag kom fram till skolan kom jag på att vi hade sovmorgon idag. Typiskt tänkte jag och satte mig på marken utanför skolan och lutade mig mot väggen. 

Jag skulle tagit med mig mitt skissblock.

Eller min bok.

Eller vad som helst för den delen.

Men nu hade jag inte det.

Varför inte gå till järndörren tänkte jag. 

Nej jag har faktiskt gett upp om dörren kom jag på. Jag måste sluta larva mig. Jag borde göra något vettigt.

Men jag kom aldrig på något och skolan började nu. Typiskt

Lektionerna rullade på och inget speciellt alls hände. 

På lunch rasten gick jag till dörren. Jag vet att jag skulle sluta men det har blivit som en vana som jag inte kunde sluta med. Och när jag kom dit så såg jag något som jag först inte kunde tro. Efter alla dessa år! Det var sant det jag såg. Ja det var det. Det låg ett brev under dörren.

De osynliga

Klockan var 21.00 och jag hade fortfarande inte förstått vad som menades med brevet. 

Så här stod det:

Alexis Brooke.

Härmed kallar jag dig till min bortglömda värld.

Det är något du inte vet, vi behöver din hjälp.

// Tzamos

obs! för att komma in behöver du den unika nyckeln.

Alexis hade jag inte blivit kallad för på flera år, hur visste denna okända människa mitt namn?

Vilken värld? 

Och framför allt, hur ska jag få tag på en nyckel som jag inte sett tidigare?

Men då slog det mig. Världen finns bakom järndörren såklart.

När jag vaknade dagen därpå skyndade jag mig extra mycket för att hinna gå upp till dörren. 

Det fanns inte något nyckelhål vad jag visste.

Jag gick upp för den smala trappan och gick fram till dörren, och som jag trodde fanns det inget nyckelhål. Men måste en nyckel vara en nyckel? eller kan det vara något annat…

KAP 3 Nyckeln är ingen nyckel

När första lektionen började satt jag redan på min plats. Jag hade ett matteprov och jag tycker att jag gjorde bra ifrån mig. 

Så fort det blev rast reste jag mig från stolen för att gå ut när jag plötsligt såg något på mrs Johnsons kateder .

det måste säkert ha sett konstigt ut när jag stod där och kollade på den för Mrs Johnson reagerade med att fråga om det var något jag ville.

Nej mrs svarade jag och lämnade klassrummet med Zachary hack i häl.

-Vänta Alex! ropade han samtidigt som han sprang efter mig med sina korta små ben.

Vad gjorde du vid Mrs Johnsons Kateder? undrade han

Inget speciellt svarade jag och fortsatte gå mot dörren. 

Det jag sett vid Mrs kateder var en liten sten med en kombination av små tecken.

Jag kände igen den från en liten sten som fanns vid ett av dörrens hörn. Jag måste gå dit tänkte jag men Zac var fortfarande med mig och eftersom han var den enda vän jag hade i skolan ville jag inte vara dryg mot honom så jag stannade och snackade med honom tills nästa lektion.

 Jag kommer inte kunna gå dit förrän efter skolan är slut. 

Slut för idag! sa läraren och alla sprang ut inklusive mig.

 Jag måste till dörren.

Jag måste till dörren.

Jag MÅSTE till dörren tänkte jag hela vägen dit.

Jag kom upp och började direkt söka efter stenen. 

När jag hittade den förstod jag att Mrs Johnsons sten hade vissa tecken som denna stenen saknade, och det var dem som jag behövde.

Hur ska jag få tag på stenen.

Det är omöjligt.

Eller nej förresten sa jag för mig själv och log ett ondskefullt leende.

Jag är så smart.

         En människa kan ha flera sidor

Jag sprang fram till skolans framsida och gick in genom entrén. Jag kände mig så himla nervös. 

Jag måste lyckas annars är det kört. Då kommer jag aldrig in genom dörren.

Jag gick till receptionen och hälsade på damen som satt där.

-Ursäkta mig men jag tror att det pågår ett slagsmål där uppe vid fotbollsplanen! sa jag till receptionisten.

-Att dem alltid ska hålla på muttrade hon och gick iväg mot fotbollsplanen.

Jag väntade tills hon lämnat byggnaden och kollade mig sedan omkring.

Kusten är klar sa jag för mig själv och gick fram bakom receptions disken. Och som jag trodde så fanns den där.. Brandlarms knappen. Jag tryckte på den och gick sedan snabbt ut ur byggnaden och gömde mig bakom en buske.

Jag hörde det högljudda larmet tjuta och någon lärare som räknade eleverna.

Nu har jag chansen tänkte jag mellan alla rop om dåligt samvete som dunkade i huvudet. Men den snälla Alex var som bortblåst och istället hade vi den grymma egoistiska Alex framför oss. 

Jag närmade mig mrs Johnsons klassrum och som tur var hade hon inte låst dörren.

Yes!

Stenen låg där och bara väntade på att bli stulen.

Och jag kunde inte motstå att ta den.

Så det blev precis som jag planerat.

Jag tog stenen och sprang mitt snabbaste hem. 

Utan några skuldkänslor alls.

För sån var jag. 

Och nästa dag klockan 3 på morgonen stod jag där med rätt kodkombination inslagen på dörren.

Jag vred sakta på dörrhandtaget och skulle precis lämna den svarta natten full av mysterier bakom mig. 

Kapitel 4 ”Den världen”

Men så hörde jag plötsligt någon ropa mitt namn. Jag vred tillbaka handtaget och vände mig om. Det var såklart Zac. 

-Vad gör du här mitt i natten? sa han med en flåsande stämma.

-ehh.. Vad gör du själv här? svarade jag honom.

-Jag ville bara ta en promenad men så såg jag dig här uppe…

-Jaha…

Jag vet att Zac står här men det var nu det gällde tänkte jag.. Jag måste in ändå sa jag och vände mig om. Vid detta laget stod Zac redan här uppe och kollade på mig med en frågande blick.

-Zac, låtsas som om detta aldrig hänt sa jag och öppnade sedan dörren. 

När jag öppnat dörren kom en stark dragningskraft inifrån dörren och på ett ögonblick hade jag blivit indragen och dörren hade låst sig bakom mig.

Kraften hade vart så stark att jag ramlat ner på golvet. Jag reste mig upp och studerade stället med  blicken. Det var ett vitt stort rum jag landat i. Jag kollade mig omkring men dörren var som bortblåst. Jag gick ut från rummet och möttes av en oändlig vit korridor. 

Jag gick längs korridoren och den verkade verkligen vara oändlig. 

Det luktade instängt av något slag, som om det inte kommit in frisk luft på flera månader.

Efter ett tag hade jag gått så långt att jag inte såg rummet jag landat i längre. Nu var jag mitt i den vita korridoren utan att se någon dörr eller ingång. Eftersom jag inte hade något val så fortsatte jag då att gå längs korridoren. Plötsligt hörde jag viskande röster. Jag stannade upp i mitt gående men då upphörde även rösterna. Jag gick en liten bit till och då började de okända individerna prata igen men så fort jag stannade så tystnade dem också. Dem visste att jag var här…

5 Något omöjligt

Jag tänkte att det var bäst att fortsätta gå. Förr eller senare måste det dyka upp någon. Men så hörde jag plötsligt någon viska ”Det är fel pojke”.

Menade dem mig?

Var fanns dem? 

När dem pratade så kändes det som att dem stod bredvid mig.

Det blev bara mer och mer obehagligt, så jag satte mig ner på  golvet för att pusta ut lite. Om de behövde mig så mycket så får dem allt söka upp mig, jag ska inte behöva springa omkring här inte.

Jag väntade och väntade, men ingen kom. Till slut somnade jag, men det varade inte länge för plötsligt vaknade jag av att någon knackade på min axel. Jag satte mig upp med ett ryck och framför mig såg jag en kille. Han var blond och hade gröna ögon, jag skulle gissa på att han var ca 18 år.

-Tzamos, sa han och räckte fram en hand.

-Alex, svarade jag och tog emot hans hand och skakade den försiktigt.

-Alex? Vi sökte en Alexis!

-Ja asså, det är jag, svarade jag snabbt.

-Okej, du undrar förstås varför du är här?

-Ja precis, och framför allt vill jag veta hur ni kunde känna till mig.

-Okej, sa Tzamos. Följ mig!

Vi fortsatte längs korridoren tills vi kom fram till en dörr.

-Stig på, sa han.

-Vänta lite, är det du Zachary!? sa jag helt plötsligt. 

Zachary hade ett speciellt sätt att kolla på en, samtidigt som han log. 

Och det var precis vad Tzamos hade gjort. När han kollade på mig med den blicken var det precis som att jag såg rakt in i honom.

-Nej, jag sa ju att jag heter Tzamos! 

-Oj, ja just det, sa jag ursäktande

Vi satte oss ner på två stolar och han serverade mig en tekopp. 

-Så, är du redo att på att få veta, Alexis?

-Jag tror det.

-Okej, jo det är så att just nu är du inte i samma värld som du brukar vara i, just nu är du i vår värld. 

Vår värld har alltid funnits, men endast de utvalda kan komma in i den. Nu har vår värld fått en förbannelse över oss av en häxa och om vi inte får bort den inom kort så kommer vår värld försvinna. Vi som bor här kan inte komma in till er värld, och du är den ända i er värld som kan komma in i vår värld. Därför vill vi att du ska bekämpa häxan, för om hon dör så kommer förbannelsen vara ogjord. 

-Hur ska jag kunna göra det?! svarade jag förskräckt.

-Jo, Häxan tål nämligen inte några saker: sav från en björk, prästkragar och en fyrklöver. Få tag på det tills på onsdag, och kom sedan tillbaka hit samma väg som du kom.

-Okej. Svarade jag sedan med en osäker ton.

Vi gick ut i korridoren igen och mitt i vår väg fanns en dörr som inte funnits där innan. Tzamos  öppnade dörren och bad mig kliva över tröskeln. 

-På onsdag klockan sjutton skrek han och därefter smällde han igen dörren med ett ryck och vipps var jag tillbaka utanför järndörren igen.

6 Mitt uppdrag

När jag vaknade nästa morgon befann jag mig fortfarande utanför dörren. Jag hade ont i halsen och kände mig sjuk. Det var måndag idag, och jag hade bara lite tid på mig att samla alla verktyg.

Jag ställde mig upp och tänkte att det nog var bäst att gå hem först. Jag skulle kunna gissa på att klockan var runt fem på morgonen, för det var fortfarande ganska mörkt ute.

Jag skyndade mig hem och gick in på mitt rum. Klockan var 05.15. Om två timmar skulle jag till skolan, men innan dess måste jag skriva en lista på allt jag behöver innan på onsdag.

Efter en liten tankestund så kom jag på att jag redan visste jag vad jag behövde:

• Sav från en björk
• En fyrklöver
• Prästkragar

Det var inte så många saker men det var ganska svårt att få tag på, speciellt nu när det inte var sommar eller vår. 

Jag lade ner listan och en liten burk i väskan, sen gav jag mig av mot skolan. Undrar hur dem kommer reagera nu när jag inte har varit i skolan på några dagar.

7 Tillbaka till skolan

 När jag kom fram så satte jag mig ner och försökte lyssna på genomgången och allt var som vanligt, men det ända jag kunde tänka på var att jag måste få tag på allt som fanns på listan.

Prästkragar var något enkelt, förutom att jag var allergisk mot dem. Men det är bara att försöka att inte få dem på huden.

Hur man kunde få tag på sav från en björk, det hade vi fått lära oss i skolan.  

Men sedan återstod en fyrklöver.

Hur skulle jag, som inte hade någon tur alls, få tag på det. 

Inte kunde man köpa det, och inte fanns det någon fyrklöversplantage. 

-Kan du svara på det Alex? Hörde jag plötsligt Mrs Johnsson säga. 

-Va? svarade jag, som inte hade en enda aning om vad hon pratade om.

-Tänkte väl det sa hon och vände ryggen mot mig.

-Alex, du har en del att ta igen va? tror du inte det? sa hon och gick fram och tillbaka framme vid katedern. Du har missat en del på senaste tiden. Håller du inte med? 

-Eeh. Ja? eller va? sa jag lite smått förvirrad. Hade hon upptäckt att en av hennes stenar var borta? Eller var hon bara allmänt dryg som vanligt? 

-Jag ger dig en chans till Alex, sen så får du hoppa ner en klass. Var det sista hon sa innan det ringde ut för rast.  

Det var kaos i Alex hjärna. Ska han välja att satsa på skolan och strunta i den magiska världen eller skulle han hjälpa sin vän och riskera att hoppa ner en klass? 

Men även om hans framtid sattes på spel så valde han att hjälpa sin vän. Han kände sig dum om han svek Tzamos. 

Okej, så först måste jag få tag på prästkragarna tänkte jag och gick till baksidan av skolan. Jag böjde mig ner och skulle precis plocka en prästkrage när jag såg en skugga över mig. Jag tittade upp och där stod Zac. 

-Hej. sa han

-Hej? sa jag och kom på att vi inte hade pratat sen dagen utanför dörren.

-Kan du prata Alex?

-Nej tyvärr jag är lite upptagen… Men kanske imorgon!

Han vände sig om och gick iväg. Det var inte meningen att vara dryg, jag var ju faktiskt upptagen. 

Resten av dagen pratade han inte med mig, men det hade jag inte tid med att bry mig om. För liksom, jag hade ju mina egna problem att ta tag i. 

Efter skolan så gick jag tillbaka och plockade prästkragarna. Jag lade ner dem i burken jag tagit med hemifrån och sen gav jag mig av mot en liten stuga som sålde bark och förhoppningsvis annat. Jag ville fråga om man möjligtvis kunde få lite björksav, eftersom jag inte hade så mycket tid. 

Vägen dit var krokigare än jag hade lagt på minnet, och det fanns mycket uppförsbackar så det tog ganska lång tid att komma fram. När jag väl var framme så mötte jag en kvinna som jobbade där. Hon sa att om jag hade tur så hade hon sparat lite, och det visade sig att det hade jag. Jag gick glatt därifrån med en burk sav i den kalla höstkylan, men den brydde jag mig inte om. Jag hade klarat dagens uppdrag. 

Nästa dag döptes till ångest. Jag hade fortfarande inte hittat någon fyrklöver, och jag hade ingen aning om var jag skulle leta. Inatt klockan 00.00 skulle jag stå utanför dörren, redo med all utrustning. 

Och så hade jag ett till problem. Skolan. Hur skulle jag övertyga Mrs Johnsson att inte behöva gå om en klass?

Mycket snurrade runt i mitt huvud. Många frågor, inga svar. 

Varje rast gick jag ut på gräsmattan och letade efter en fyrklöver. 

Statusuppdatering: Raster kvar: 1 Fyrklövrar: 0.

Ska jag gå dit ikväll ändå? Utan att ha klarat min uppgift?

Jag kände mig besviken på mig själv. Varför kan jag inte klara en enda uppgift?

 Jag kände mig bara så missnöjd med mig själv just nu, obeskrivligt. 

Ok. Sista rasten nu. Vinn eller försvinn Alex. Och ja, du suger om du inte hittar den Alex. Punkt. 

Statusuppdatering: kvar av rasten: 10 min. Fyrklövrar: 0. Skit samma. Jag går in. Glömmer den andra världen. Glömmer Tzamos. Ja så får det bli tänkte jag och vände mig om för att gå tillbaka in. 

När jag vänder mig om så står Zac där. 

-Vad har du gjort hela dagen,Alex? 

-Jag letar bara efter en sak.

-Vill du ha hjälp? sa han och kollade på mig med den blicken som skar in i mig.

-Gärna, sa jag och ryckte på axlarna. Han hade ett ärr vid ena ögat, Zac. Litet men synligt. Och så hade han gröna ögon. Och brunblondt hår. Varför är jag inte schysst mot Zac?

-Vad letar du efter då sa han med solen i ögonen. 

-En fyrklöver, sa jag. 

Han skrattade hopplöst mot mig och vände sig om. 

-En fyrklöver, säger du sa han och böjde sig ner mot marken. 

Jag stannade upp i mina steg. 

-Precis. 

Han reste sig upp och la ett föremål i min hand.

-Va?! Hur kunde du bara hitta den så snabbt? 

-Jadu Alex. Det är frågan, sa han och blinkade med ögat. Sen sprang han iväg. Jag vet inte vart. 

Och samma kväll stod jag där, vid dörren. Fullt utrustad. Men jag gick inte in direkt. Nej det gjorde jag inte. För jag tänkte på Zac. Visst hade jag dåligt samvete över att jag hade vart så dryg mot honom, jajamensan. Men när jag kommer tillbaka, då kommer jag att vara med honom så mycket att han tröttnar på mig. Jag lovar. Jag lovar, skrek jag ut i höstmörkret innan dörren stängdes bakom mig.

Kapitel 8 ”Det kommer aldrig vara över”

När jag kom fram möttes jag direkt av Tzamos. 

-Alex! Det är bråttom! flämtade han. 

Du ska gå in i det där rummet, där möter du honom! Du är smart, du vet vad du ska göra förklarade han för mig.

-Honom?! du sa att det var en kvinna, sa jag förvånad

-Ja, det sa jag för det var vad jag trodde att det var. Alex, gå nu.

-Well, sa jag och packade upp mina tre så kallade ”vapen”. 

Jag och Tzamos hade redan en plan, som jag skulle försöka hålla mig till. 

Stegen till rummet kändes tyngre än vanligt, men när jag äntligen var där tvekade jag inte en sekund. Jag möttes av en kille som såg ut att bara vara nått år äldre än mig. 

Han stod med ryggen mot mig.

-Alex, jag har väntat på dig! sa han med en lömsk röst. 

-Jaså sa jag tyst för mig själv. 

Han vände sig om. Det jag såg fick mig att blinka till, jag trodde att jag sett mig själv. Jag tittade igen, men människan förändrades inte. 

-Men.. Men.. försökte jag men det kom inte fram några ord.

När han blinkade så kände jag igen någon annan i honom.. Som om han var en blandning av mig själv och någon annan. Och det var självklart vem den andra personen var från början: Mrs Johnsson.. 

Vem det än var så var det nu eller aldrig som gällde. Tzamos hade satt ut prästkragarna på särskilda ställen som jag skulle få honom att gå till. När han väl tagit i dem så skulle han få stora utslag och det skulle göra ont på händerna. Jag skulle sedan skvätta sav i hans ögon så att han inte kunde se klart. Slutligen skulle jag vänta på det exakta ögonblicket då en solstråle kom in i rummet genom fönstret. När den kom in skulle jag hålla upp fyrklövern och då skulle solen studsa på fyrklövern för att sedan bilda ett infrarött ljus som skulle häva förbannelsen.Det var planen, iallafall. Jag började gå mot honom men han stod blixtstilla. Jag visste inte vad han hade för krafter, det kanske var för riskfyllt att gå hela vägen fram. Han hade fortfarande kvar hånleendet på läpparna, och det kändes verkligen konstigt att jag skulle göra illa ”mig själv”. 

Jag gick några steg till mot honom, och då började han röra sig mot fälla nr 1. När vi var där placerade han som planerat sin hand på prästkragarna. Han gnydde till och tog sig för handen. Jag reagerade även starkt på att hans ögon blev rödare och rödare för varje sekund. Okej, dags för rond två då. Jag höll burken med saven bakom ryggen och gick fram mot honom än en gång. Jag väntade några sekunder och sen slungade jag iväg burken. Denna gången gick det inte lika bra. Han hade duckat. Jag hade dumt nog inte planerat över huvudtaget att något sådant skulle hända, så där stod jag tomhänt, utan en aning om vad jag skulle göra. Om bara nån minut skulle solen vara på rätt plats, och om jag inte hade genomfört del 2 av planen skulle jag inte kunna genomföra del 3. Jag stod och funderade ett bra tag tills jag såg att solen var på ingång. Jag sprang fram mot ”min kopia” och gav honom en karate-spark i magen. Sedan höll jag upp fyrklövern som planerat och solen slog emot. Sedan hände det oväntade, det som vi ville skulle hända hände aldrig, men rummet blev kolsvart i någon sekund och när det blev ljust igen såg jag min så kallade ”kopia” blekna bort tills han inte syntes mer. Jag.. jag hade klarat det.

-Tzamos! vrålade jag lyckligt och sprang ut genom tröskeln. Jag möttes av honom och hans folk, lyckliga som aldrig förr. 

-Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig Alexis, sa han hest men glatt.

-Det är jag som ska tacka dig, sa jag oväntat nog. Tack för att du har fått mig att inse att jag har ett superliv, och framförallt, världens bästa kompis, som jag ska vara glad över.

-Ja där ser man Alex, sa han och blinkade med ögat. Lycka till! Varsågod! nu kan du åka hem igen! Där är dörren sa han och pekade mot en dörr.

-Vänta lite! när kommer vi träffas igen, Tzamos?

-När himlen blir grön och solen brun sa han och stängde dörren efter mig. Vad menade han? Inte skulle väl himlen bli grön inte? tänkte jag. 

Jag öppnade dörren och steg ut på skolgården. Borta bra men hemma bäst.

Kapitel 9, ”Tills någon annan öppnar dörren igen”

Dagen efter var jag på plats igen i skolan, trött men stolt. Jag tänkte igenom allt som hänt. Tänk att jag hade klarat det. Jag. 

På lunchrasten bestämde jag och Zac oss för att gå till baksidan av skolan. På vägen stötte vi på Mrs Johnsson. Konstigt nog låg hon på marken, som om hon precis snubblat. Vi tog varsin hand och drog upp henne. Hon plockade upp ett litet skrin som innehöll en massa stenar, stenar precis som den jag använt för att komma in i den magiska världen.Hon rotade bland dem, hon verkade leta efter en speciell. Då slog det mig, hon letade efter stenen jag hade. Jag plockade genast fram den ur bakfickan och gav den till henne. Hon blev inte arg. Hon blev förvånad. Hon kollade häpet på mig. 

-Hur i hela… Började hon.

-Om du lovar att låta mig slippa gå om en klass, så lovar jag att bevara detta som en hemlighet mellan oss, sa jag hoppfullt. 

Hon sträckte fram en hand och klappade mig lätt på axeln, gav mig en nick, och gick vidare. 

Jag och Zac skrattade länge åt händelsen. 

Efter skolan tog jag med honom till en liten klippa som bara jag visste om. Där satt vi hela kvällen, och pratade om allt och inget, precis som vi borde. Samma kväll förstod jag även vad Tzamos menat med att vi skulle ses när himlen blev grön och solen blev brun. Vi skulle aldrig ses igen. Men det var ok. Jag hade Zac.